Natriummetabisulfit, som i dagligt tal ofta kallas för en typ av sulfit, är en oorganisk förening som i livsmedelssammanhang fungerar som både konserveringsmedel och antioxidationsmedel. När ämnet tillsätts i livsmedel eller kommer i kontakt med vatten och syra frigörs svaveldioxid, vilket är den aktiva komponenten som ger den konserverande och färgbevarande effekten. Ämnet framställs industriellt genom kemiska processer där svaveldioxid reagerar med natriumföreningar.
I livsmedelsindustrin används natriummetabisulfit främst för att förhindra enzymatisk och icke-enzymatisk brunfärgning, vilket gör att produkter behåller sin ursprungliga färg och sitt utseende under längre tid. Det är också mycket effektivt för att hämma tillväxten av oönskade mikroorganismer som bakterier, jäst och mögel. På grund av dessa egenskaper är det vanligt förekommande i torkad frukt, soltorkade tomater, vissa kex och bakverk, samt i en del mejeriprodukter och drycker som vin och cider.
Ur ett säkerhetsperspektiv har sulfiter, inklusive natriummetabisulfit, utvärderats ingående av den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA). För majoriteten av befolkningen är ämnet säkert att konsumera i de mängder som normalt förekommer i mat. Däremot kan vissa individer, särskilt personer med astma, vara överkänsliga eller allergiska mot sulfiter och reagera med andningssvårigheter eller hudutslag.
På grund av risken för överkänslighetsreaktioner ställer EU:s livsmedelslagstiftning krav på att sulfiter måste tydligt märkas i ingrediensförteckningen. Detta gör det möjligt för konsumenter som är känsliga att enkelt identifiera och undvika produkter som innehåller ämnet. EFSA har fastställt ett acceptabelt dagligt intag för sulfiter, och Livsmedelsverket följer löpande upp forskningsläget och de europeiska riktlinjerna för att säkerställa att användningen är säker för konsumenterna.